Vinn en uteritt

Vinn en uteritt avgjord

Här är bidragen som deltog

Vilket minne är det bästa? Så svårt att välja. Är det första gången jag besökte Raudhetta och kände mig välkommen från första stund? Eller ridlägren där våra ansikten sken ikapp med solen? Svårt det här. Jag väljer ändå första gången jag njöt av en galopp. Jag har alltid haft galoppskräck helt utan anledning och undvek uteritter med galopp av just det skälet tills jag av misstag bokade just en sådan. Jag bestämde där och då för att det fick bära eller brista fast jag egentligen ville sitta av och åka hem. Bliki blev min räddning. Han drog på efter de andra och i första backen blev det mantag och lodrät sits. I andra backen släppte jag manen. I tredje vågade jag lyfta ändan ur sadeln. Gissa vem som kom tillbaka som en ny människa med självförtroende och som hade fått en ny favorithäst?


Sedan dess har Bliki en speciell plats i mitt hjärta och jag klappar alltid om honom när han står i boxen. Inget av detta hade varit möjligt om jag inte fått lov att bearbeta min galoppskräck i långsam takt på ridskolan. Stort tack till Margret, Emelie, Julia och Louise som läst av mig och låtit mig skynda långsamt!


Ps. Bilden är Bliki som rullar sig efter en annan uteritt:)


Mitt bästa minne från Raudhetta, som tyvärr före detta elev, är 4 timmars turen den 11 Oktober 2014.

Det blev en avbokning så vi var bara två elever (Sven Bjeren på Bliki och jag på absoluta favorithästen Adall) och sedan stigfinnaren Thomas; Emelie Kenmure på Lukke Nasi och en till tjej som stod inackorderat hos Raudhetta.


Underbar tur - fin natur, toppen grupp och ett härligt tempo och temperament hos hästarna och ryttarna ❤

Det kändes som ett kompisgäng som tar en tur snarare än en "uteritt".


Helt fantastiskt!!!

Vinnande bidraget

GRATTIS

Det bästa minnet? Egentligen är det varje gång jag har ridit. Men ett minne är när syrran

hade varit sjuk. Ingen visste om hon skulle överleva eller inte. Hon låg på intensiven och sa

”Jag ska rida Atla igen”. När hon så småningom kunde börja rida igen ,red vi en privatlektion för Margret.

Syrran red Atla med ett leende i hela ansiktet. Ett  underbart minne, så jag minns inte vem jag själv red.

Detta är ett mycket kärt minne som sträcker sig mer än 20 år i tillbaka i tiden. Fotot är taget i augusti 1998. Det är min mamma Margareta som kramar om sin häst efter en härlig långritt. Under några år red vi varje sommar en långritt med start från Raudhetta och med övernattning på Anderssonsgård för att nästa morgon rida tillbaka hem till Raudhetta igen. Det var en helt fantastisk upplevelse att få spendera så många timmar på hästryggen på fina och varierande ridstigar i en underbar natur. Vi blev alltid mycket varmt mottagna på Anderssonsgård med en mysig middag på kvällen och en stärkande frukost nästa morgon innan vi gjorde iordning våra hästar för att rida den långa vägen tillbaka. Jag har många fina minnen från dessa turer och jag tycker fotot väl representerar glädjen vi alla upplevde av att fått tillbringa två ljuvliga dagar tillsammans med Margrets underbara hästar.

Här kommer en bild från en helgkurs från sommaren 2013 då vi sista dagen skulle ha en avslutande tävling. Naturligtvis skulle vi bära kavaj och Sven satsade verkligen på sin tävlingsdräkt! 

Jag har många minnen från Raudhetta, och har ridit flera av de fina hästarna där. Men det är minnet av en speciell häst jag vill berätta om. En ruggig höstdag red jag Sindri för första gången på en privatlektion. Regnet öste ner och leran stänkte, medan Sindri gav mig en lektion jag aldrig glömmer.  Allt gick så bra, och jag som haft galoppfobi galopperade nu utan tvekan. Och Sindri sprang för evigt in i mitt hjärta.

Några år senare hade jag Sindri på ett läger, och fotot är därifrån. En lektion skulle vi skritta en och en i sakta tempo på ridbanans kortsida och öka på långsidan i den gångart vi själva valde. Jag tänkte trava, men Sindri bjöd mig på mitt livs första tur i pass! Jag försökte hitta traven men Sindri fortsatte i pass, och jag lät honom få göra det.

Sista dagen på lägret red vi ut. Jag och några till hade valt en lugnare tur, men när vi nådde galoppstigen ville alla galoppera! Stigen gick i vida svängar mellan träden och jag gungade med i Sindris underbara galopp, utan minsta rädsla.

Nu galopperar Sindri på de evigt gröna ängarna tillsammans med Herman, Erja och Litli; tre hästar som också betytt mycket för mig. Minnet av dem alla kommer alltid att finns kvar.